från emmelemzi.blogg.se
orginalet hittas här.
Jag behöver någonting nytt igen. Jag vet inte alls vad det skulle kunna vara, men bara någonting som skulle överraska mig och fälla mig på min tjocka bak. Att jag skulle falla pladask. Men det kommer ju inte hända. Aldrig någonsin. Det händer ju inte åt mig bara åt alla andra. Inte mig. Inte lilla patetiska mig som tror att världen är rättvis (nej, den är inte det och jag tror inte det längre.).
Jag vet inte om jag tror på människor längre. Jag vet inte vad jag tror på. Tror jag på att människor som jag träffar via Internet faktiskt bryr sig om det jag skriver? Om att jag mår dåligt? Hur kan jag vara säker på att de verkligen bryr sig när jag inte HÖR det med egna öron?
Fast även det kan vara ljug. Det har hänt förut. DE som bara lekte med mig. Använde min godhet. Jag brydde mig om dem en tid. Jag verkligen gjorde det. Och jag verkligen trodde att de brydde sig om mej även. Vänner förevigt and so on. What a lie.
Jag städade och hittade gamla minnen. Lappar där det står ”Kan vi va?” på och ler smått åt det. Jo, det var skriver bara så att jag inte skulle vara med den andra utan stanna med skrivaren. På en rast eller någonting. Så onödigt. Så hemskt. Så naivt tänkande från mig.
Jag var så rädd för att bli ensam igen. Jag klarar inte av att vara ensam. Panik.
Jag är ensam i denna blogg. Ingen läser, ingen bryr sig. Samma i VPFPH. Och ändå så försöker jag pånytt och pånytt. Kanske någon skriver. Kanske någon svarar.
Jag känner mig så utanför. Så ute.
Gör jag någonting fel med att försöka ta kontakt med människor?
Vad gör jag fel?
Ja, jag mår dåligt again och det är därför detta jävla inlägg skrivs. Eller inte dåligt men konstigt. Ensamt.
Jag vill bli ny.
