Hon eller jag? Vem har rätt? lördag, Nov 26 2005 

från X3M

Jag vill bara gråta. Skrika och skära upp mina handleder!

Jag orkar inte mera med den här skiten.

:”””””””””””””(

[Humör: Gråter ]
[ Musik: Metanradion med de kära Puva, Kram_Anna, Hipsu och Bogi-mannen ]

Min hjärna producera en text lördag, Nov 26 2005 

från X3M

Människor, lika mycket människor på samma plats hade hon aldrig sett. Ögonen stora som tefat gick hon bredvid sin mamma mellan alla människor som såg ut att ha jätte bråttom.
Hennes mamma stannade plötsligt och stirrade på en pelare framför dem.
Hope vände blicken till sin mamma. Hon kunde inte läsa sin mammas blick. Hon hade huvan långt nerdragen över huvudet. Hope var van vid att hon hade det. Varje gång de var ute med människor så gömde hon sig.
”Skall ni gå eller skall ni stå där hela dagen?”
Hope hoppade till och vände sig. Hon mötte blicken på en svarthårig ganska lång kille med glasögon, som inramade ett par det grönaste ögonen hon någonsin sett. Bredvid honom stod en annan kille. Han var en bit längre än den mörkhåriga och hans hår var rött.
Hon såg hur hennes mamma ryckte till när hon vände sig och fick syn på de två killarna.
Båda killarna skuffade på varsin vagn där det fanns en koffert och en bur, den ena buren innehöll en snövit uggla och den andra en liten uggla inte större än en tennisboll.
Hennes mamma drog henne till sig och viskade i hennes öra.
”Du vet vad du skall göra när du kommer fram. Jag hämtar dina saker sen.”
Hope nickade och såg efter sin mamma, medan hon gick, sedan vände hon sig mot killarna igen.
Den mörkhåriga tog till orda igen. ”Du skall till Hogwarts eller hur?”
Hope nickade och sträckte fram sin hand. ”Hope Carter.”
Han skakade hennes hand och presenterade sig som Harry Potter. Den rödhåriga killen presenterade sig som Ron Weasley.
Hope log smått och steg åt sidan. ”Ni får gå först.”

Hope satte sig ner på bänken i en kupé. Hon tappade bort Harry och Ron i all hysteri på perrongen. Hon såg ut genom fönstret där en massa trollkarlar och häxor sprang fram och tillbaka tillsammans med sin dotter eller son. Det fanns de som kramade farväl åt dennes dotter eller son. Mammor grät. Tårar som rann nerför kinderna var någonting ovanligt för Hope. Hon hade aldrig sett sin mamma gråta. Hon hade inte själv heller någonsin gråtit, ifall hon mådde dåligt skrek hon bara.
”Får vi komma här och sitta?”
Hope vände på huvudet och nickade. Hon visste vem det var fören hon ens sett mot kupédörren. Harrys röst hade avslöjat honom. Bredvid honom, eller bakom, stod Ron och två flickor.
Alla fyra kom in med en viss möda, när de lyfte upp sina koffertar på hyllorna ovanför bänkarna, sedan satte de sig ner på dem.
Flickorna presenterade sig som Hermione Granger och Ginny Weasley.
Alla började snabbt konversera om sommaren och vad de gjort. Hope sa ingenting. Hon kunde inte berätta mycket om sin sommar. När den frågan kom till henne svarade hon bara att hon hade rest en massa med hennes mamma. Hon ljög inte, men berättade inte heller hela sanningen. Det fick hon inte.
”Hur gammal är du, Hope?” frågade Hermione plötsligt.
Hope mötte Hermiones blick.
”Jag är 16år gammal. Hur så?”
”Jag bara tänkte att du ser lite för gammal ut, för att vara en förstaåring. Antar att du skall börja på samma årskurs som vi.”
Hope nickade. Hermione var väldigt smart. Det hade Hope märkt redan när hon steg in i kupén. Alltid var det inte bra att vara smart, det kunde bli en plåga.

Det här är faktiskt en uppföljare till en fanfic jag håller på med.

[Humör: Bra ]
[ Musik: x3m ]

Busshat lördag, Nov 26 2005 

från Emmelemzi.blogg.se

Orginalet hittas här.

BUSSAR HATAR MIG!
Men jag hatar ju också bussar nuförtiden!

De bara förstör ens bra humör och idéer! *arg*

Man är rädd för att bli försenad till praktiken eftersom man tog en senare buss. Nå visst går bussen och får problem och man inte kan fortsätta med den bussen, utan måst stiga av och vänta på nästa. + att det var helt jävla kallt och jag var helt supertrött!

Och sen när man tänker att ”Yes. Nu slipper jag snabbare om jag tar bussen, när den åker nu, än metron.” Men nähä satan! Den slipper åka en bit men stannar sen och inte kan åka! Perfekt! Den kom nog sedan iväg, men jag kom inge snabbare hem!

Fans bussar!