bilden tagen från emmelemzi.blogg.se

orginalet hittas här.

(ett av de hjärtan som finns på min vägg)

från X3M

Living Memories by littlemewhatever

Har en känsla av att jag skulle behöva skriva ett inlägg som ingen ändå kommer fatta någonting av. Bara för att få ut någonting av det som cirkulerar inuti mig.
Saker/människor som går så fort att jag inte hinner med. Och alla väntar sig att jag skall klara av det. Sätta ena foten framför den andra och verkligen inte halka på isen eller snubbla över mina egna ben.

Ingen som bryr sig om jag blir efter. (Ja, vadå lågstadietid? Ja, Fula minnen. Illamående.)
Önskar att jag vågade göra saker. Önskar att jag vågade ge mera av mig själv till personer och inte bara hålla saker inom mig själv. Men jag vågar inte. Jag är rädd att sedan ångra att jag gjorde det.

Jag gjorde ju det med en gammal klasskompis. Jag visade mig själv. Jag lät henne läsa det jag skrivit. Det som inte många från min närhet fått läsa så, bara via Internet. Nu ångrar jag att jag lät henne göra det.

Även om jag nu vet att hon inte var någonting att behålla, så gör det ändå smått ont. Måsta se henne varenda dag. Inte kunna prata med henne alls. Luft är det enda jag är för henne. Det är bara så och så kommer det alltid att vara. Aldrig mera.
Det känns underligt att tänka på det att jag faktiskt valde att bli vän med henne första skoldagen. Jag såg henne komma in i klassrummet och då tänkte jag att henne vill jag bli vän med. Hon ser bra ut och trevlig.

Första gången jag tänker så och sen går det så fel tillslut.
Där ser man hur fel jag gör. Hur fel jag är.

Ja, det värker. Eftersom jag blir beroende av de människor jag har omkring mig. De som lite också visar intresse.

Ja, just nu vill jag gråta.

(och snart skola…kan inte denna vecka redan ta slut?)