Det här med mobbning är ett väldigt hett ämne i bloggvärlden, eller åtminstone så skrivs det en hel del om det. Vet inte varför det har kommit upp så starkt exakt nu, men jag kan inte säga att jag klagar. Jag tycker att det är väldigt bra att även så viktiga ämnen tas upp på olika ställen och eftersom bloggar är det hetaste just nu så är det en bra grej. På så sätt kommer ett viktigt ämne upp och kan diskuteras.

Jag har blivit både mobbad och ensamlämnad. Mitt liv har aldrig varit en dans på rosor om man så kan säga.

I lågstadie blev jag mobbad av 2 flickor på min klass. Det var inte fysiskt men psykiskt vilket ibland kan vara även värre än fysisk mobbning. Jag var ett litet och osäkert barn, dessutom var jag väldigt blyg. Jag minns att jag hängde en hel del med mina kusiner och bror när de kom till samma skola som jag. Först på 5-6  fick jag riktiga vänner på min egna klass. Före det var jag ganska så ensamlämnad och utanför.

Ett tillfälle minns jag väldigt bra, eller två egentligen. Det första var när läraren sa att jag och en av mobbarna skulle bli efter i klassen och torka tavlan och sånt. Min mobbare sa rakt ut att hon inte tänkte bli kvar med mig och jag kan säga att det gjorde verkligen ont. Vad jag minns så hade hon aldrig förut sagt någonting så rakt ut.

Andra tillfället var i klassrummet, minns inte om det var efter en timme eller vad men det jag minns är att jag försökte skuffa bort henne med foten av något orsak. Hon lyckades ta tag i min fot och just då kom en kille in genom dörren och hon skuffade mig rakt in i honom och vi föll på varandra på en soffa. Det minns jag med fasa. Jag vet att det kanske inte låter som så hemskt för er, men för en liten flicka som för det mesta håller sig borta från människor var det alldeles hemskt.

Dessutom var den klassen väldigt stor, om jag minns rätt så var vi ungefär 32 på sexan, och det är alldeles för många på en klass. Där fanns en massa starka personligheter så de som var mindre starka blev i skuggan av de starkare.

Jag gick inte till det högstadiet som de flesta från den skolan gjorde. Jag bytte eftersom lärare och mamma tyckte att det var det bästa för mig. Även för att högstadiet hade ett rykte om att vara lite jobbigt. Så jag gick till ett annat och där började en lite annan berättelse. Dock fortfarande lite dyster.

Jag var fortfarande väldigt människoskygg och blyg. Visst fick jag vänner, men inte många och vänskapen med dem var komplicerad och konstig. Nu vill jag påpeka att detta är min syn av allt det som hände då och jag vill inte att någon skall bli sur.

Det är aldrig lätt att vara det såkallade tredje hjulet i en grupp av 3. Det var smått det jag blev. De två andra flickorna var bästa vänner och jag var den som inte ville bli ensamlämnad igen så jag höll fast vid det jag fick och hade. De bråkade en hel del och jag måste hela tiden välja vem jag skulle vara med. Jag tror att de tävlade med varandra om vem som var mera med mig då när de bråkade. Det var inte lätt att vara den personen eftersom jag var väldigt snäll och ville inte göra någon ledsen eller sur. Det var jag mest rädd för, att göra någon sur på mig och sedan bli ensam igen. Jag var verkligen inte bra  på allt som kallas vänner och liknande.

Jag minns hur jag fick veta av någondera att den andra hade sagt att den inte alls hade haft någonting viktigt att berätta utan bara viljat slippa ha mig hängandes efter. Ena av dem hade alltid någonting viktigt att berätta då när den ville vara ensam med en.

En del lögner var även inblandade men det tänker jag inte gå in på djupare. Eller åtminstone så hörde jag.

Pojkarna i klassen lärde jag aldrig känna ordentligt. Aldrig. De var alla starka personligheter och väldigt olika. Resten av skolan var ett mysterium för mig. Bäst kom jag överens med lärare och liknande. Av någon orsak sökte jag mig till äldre.

Jag tror att mitt liv hade sett mycket annorlunda ut om jag sluppit alla problem. Men de formade mig till den jag är idag, om det är en bra sak vet jag inte ännu. Jag är komplicerad för mig själv, så jag är antagligen ännu mer komplicerad för andra människor.

Jo, jag är fortfarande rädd över att bli ensam. Man kan säga att det är min största rädsla. Jag har även väldigt svårt att prata om mig själv för någon annan face to face, om problem och känslor. Jag har lättare att uttrycka mig själv i ord och skriverier. Det är en orsak till varför jag har blogg.

Telefoner och jag går inte riktigt ihop. Eller jag har väldigt svårt att ringa åt människor.

Allt detta kan vara efterföljder av allt som hänt i mitt liv. Om det är mobbningen eller ensamlämnandet vet jag inte, kan hända att det är pågrund av båda.

Annika skriver även om mobbning. Läs hennes skriverier i hennes blogg här.