Samhällets största problem. fredag, Mar 14 2008 

Först var det mobbning som alla skrev om i bloggsvären. Nu känns det lite som om det här med anorexi och smal/tjock är påkommande. Speciellt med tanke på hur många som har kommenterat Hannas inlägg som handlar om dagens syn på tjockt och smalt.

Jag tycker att det är bra att det tas upp, precis som med mobbning. Det är en stor sak och ett jättestort problem i dagens samhälle.

Själv har jag faktiskt suttit och gråtit åt ett par delar Dr Phil som handlar om anorexi och bulimi. Jag gråter för att jag tycker så otroligt synd om dem som hamnat i den rundan. Man väljer ju inte att bli anorektiker sådär bara. Och det är ju inte alls lätt att komma ifrån den sen när den verkligen har fått tag i en riktigt hårt.

Som min mamma så smart sa idag: Det är som med alkoholism och spelberoende; man får slåss med det hela sitt liv.

Åt er som vill se Dr Phil delarna jag nämnde:

Deadly Thin
Del 1
Del 2
Del 3
Del 4
Del 5

Scary Skinny
Del 1
Del 2
Del 3
Del 4
Del 5

Ps. Även bloggvärlden har sin egna lilla anorexia-kämpe. Ds.

Så träffande. onsdag, Feb 20 2008 

Läste gamla inlägg hos Annika och snubblade på denna video. Den gör lite ont. Men den är bra ändå.

Annikas inlägg med videon hittar ni här.

Om mobbning. tisdag, Feb 19 2008 

Det här med mobbning är ett väldigt hett ämne i bloggvärlden, eller åtminstone så skrivs det en hel del om det. Vet inte varför det har kommit upp så starkt exakt nu, men jag kan inte säga att jag klagar. Jag tycker att det är väldigt bra att även så viktiga ämnen tas upp på olika ställen och eftersom bloggar är det hetaste just nu så är det en bra grej. På så sätt kommer ett viktigt ämne upp och kan diskuteras.

Jag har blivit både mobbad och ensamlämnad. Mitt liv har aldrig varit en dans på rosor om man så kan säga.

I lågstadie blev jag mobbad av 2 flickor på min klass. Det var inte fysiskt men psykiskt vilket ibland kan vara även värre än fysisk mobbning. Jag var ett litet och osäkert barn, dessutom var jag väldigt blyg. Jag minns att jag hängde en hel del med mina kusiner och bror när de kom till samma skola som jag. Först på 5-6  fick jag riktiga vänner på min egna klass. Före det var jag ganska så ensamlämnad och utanför.

Ett tillfälle minns jag väldigt bra, eller två egentligen. Det första var när läraren sa att jag och en av mobbarna skulle bli efter i klassen och torka tavlan och sånt. Min mobbare sa rakt ut att hon inte tänkte bli kvar med mig och jag kan säga att det gjorde verkligen ont. Vad jag minns så hade hon aldrig förut sagt någonting så rakt ut.

Andra tillfället var i klassrummet, minns inte om det var efter en timme eller vad men det jag minns är att jag försökte skuffa bort henne med foten av något orsak. Hon lyckades ta tag i min fot och just då kom en kille in genom dörren och hon skuffade mig rakt in i honom och vi föll på varandra på en soffa. Det minns jag med fasa. Jag vet att det kanske inte låter som så hemskt för er, men för en liten flicka som för det mesta håller sig borta från människor var det alldeles hemskt.

Dessutom var den klassen väldigt stor, om jag minns rätt så var vi ungefär 32 på sexan, och det är alldeles för många på en klass. Där fanns en massa starka personligheter så de som var mindre starka blev i skuggan av de starkare.

Jag gick inte till det högstadiet som de flesta från den skolan gjorde. Jag bytte eftersom lärare och mamma tyckte att det var det bästa för mig. Även för att högstadiet hade ett rykte om att vara lite jobbigt. Så jag gick till ett annat och där började en lite annan berättelse. Dock fortfarande lite dyster.

Jag var fortfarande väldigt människoskygg och blyg. Visst fick jag vänner, men inte många och vänskapen med dem var komplicerad och konstig. Nu vill jag påpeka att detta är min syn av allt det som hände då och jag vill inte att någon skall bli sur.

Det är aldrig lätt att vara det såkallade tredje hjulet i en grupp av 3. Det var smått det jag blev. De två andra flickorna var bästa vänner och jag var den som inte ville bli ensamlämnad igen så jag höll fast vid det jag fick och hade. De bråkade en hel del och jag måste hela tiden välja vem jag skulle vara med. Jag tror att de tävlade med varandra om vem som var mera med mig då när de bråkade. Det var inte lätt att vara den personen eftersom jag var väldigt snäll och ville inte göra någon ledsen eller sur. Det var jag mest rädd för, att göra någon sur på mig och sedan bli ensam igen. Jag var verkligen inte bra  på allt som kallas vänner och liknande.

Jag minns hur jag fick veta av någondera att den andra hade sagt att den inte alls hade haft någonting viktigt att berätta utan bara viljat slippa ha mig hängandes efter. Ena av dem hade alltid någonting viktigt att berätta då när den ville vara ensam med en.

En del lögner var även inblandade men det tänker jag inte gå in på djupare. Eller åtminstone så hörde jag.

Pojkarna i klassen lärde jag aldrig känna ordentligt. Aldrig. De var alla starka personligheter och väldigt olika. Resten av skolan var ett mysterium för mig. Bäst kom jag överens med lärare och liknande. Av någon orsak sökte jag mig till äldre.

Jag tror att mitt liv hade sett mycket annorlunda ut om jag sluppit alla problem. Men de formade mig till den jag är idag, om det är en bra sak vet jag inte ännu. Jag är komplicerad för mig själv, så jag är antagligen ännu mer komplicerad för andra människor.

Jo, jag är fortfarande rädd över att bli ensam. Man kan säga att det är min största rädsla. Jag har även väldigt svårt att prata om mig själv för någon annan face to face, om problem och känslor. Jag har lättare att uttrycka mig själv i ord och skriverier. Det är en orsak till varför jag har blogg.

Telefoner och jag går inte riktigt ihop. Eller jag har väldigt svårt att ringa åt människor.

Allt detta kan vara efterföljder av allt som hänt i mitt liv. Om det är mobbningen eller ensamlämnandet vet jag inte, kan hända att det är pågrund av båda.

Annika skriver även om mobbning. Läs hennes skriverier i hennes blogg här.

All I ask måndag, Jan 21 2008 

Det finns mycket jag måste lära mig
men jag kan inte lära mig
utan hjälp
så jag önskar
att
ni alla som kan
kommer att hjälpa mig
så mycket ni kan
Vara det stöd jag behöver
och finnas där när jag ber
Krama
Hålla om
Prata med
Allt
Det skulle göra mig väldigt glad
eftersom jag fortfarande är ung och liten
och behöver stöd

tänk efter mitt i natten! torsdag, Jan 17 2008 

Kanske är det jag som är bakom flötet eller någonting men jag kan verkligen inte förstå idéen med att festa på en onsdag. Med festa menar jag nu gå ut på bar/klubb och dansa/dricka. Vad är det för bra med att vara alldeles död nästa dag då man faktiskt har skola?

Det som är ett ännu större frågetecken för mig är att sedan efter det komma till lägenheten, där någon är hemma och kanske försöker sova, och börja prata och socialisera i köket medan de äter gammalt pepparkakshus. Om man skulle kunna vara tyst så skulle det inte vara något problem alls, men när man är lite påverkad så märker man inte alltid hur högt man pratar. Plus att väggarna här är inte sådär jätte tjocka.

Så där låg jag i min säng och lyssnade på deras konstiga samtal medan jag för längesedan slutat försöka sova. Som tur så kom min rumskompis efter en tid in och så hade jag åtminstone sällskap av någon. Hon kunde inte heller sova i det oljudet. Så där satt vi och funderade hur vi skulle få dem att vara tysta utan att få stämpeln ”glädjedödare” stämplad i pannan, vilket säkert skulle hända om vi gick ut och sa åt dem att hålla käften.

Där kring 3tiden slutade partyt och jag kunde somna. Vilket var skönt.

Jag ber er alla som bor med andra människor att tänka efter fören ni tar med er ett gäng. Vissa människor kanske inte vill ha en massa oljud. Och vissa vill sova. Det att du inte vill sova betyder inte att ingen vill sova.

skumma män på internet lördag, Jan 5 2008 

Jag var social idag och var i stan och fikade med Saara. Det var alldeles jätte roligt att sitta på café och dricka varmt te, eftersom jag inte ännu har lärt mig dricka kaffe så är det te som gäller. Vi satt en stund och pratade om allt mellan himmel och jord. Hon är alldeles jätte mysig. Sen gick vi runt i butiker och kollade på skor. Det är så underbart att kolla på saker man vet att man inte kan köpa.

Sen skulle hon hem och dammsuga och jag åkte även hem.

När jag var hemma så fick jag ett samtal av en kompis som var alldeles jätte rädd. Hon berättade att en man som hon träffat via internet stod framför hennes dörr. Stackarn var alldeles i panik och vågade inte gå hem. Tillslut så slapp hon hem och allt blev bra men jag vill berätta åt alla er att ALDRIG ge ert nummer eller berätta var ni bor åt någon som ni inte träffat påriktigt. Det kan sluta väldigt illa!

Jag är väldigt lycklig att sagan slutade lycklig denna gång. Och vännen lärde sig en liten läxa.

Nu skall jag gå och titta på wrestling med lillebror och äta nudlar med köttbullar. KRAM.

hold on to me. tisdag, Dec 25 2007 

Jag kommer aldrig att lära mig att att inse när det är slut och onödigt att försöka återuppliva någonting. Det är bara alldeles onödigt att försöka få mig att uppfatta det och lära mig det. Så är det bara och så kommer det att vara förevigt. Men det får vi alla leva med.

Jag lider antagligen mest av det själv tror jag.

Dessutom så är jag sämst på att uppehålla vänskaper med andra människor. Min rädsla för telefoner har antagligen en
del med den saken att göra. Men såklart så har mina diagnoser även en sked i soppan. Men jag kan inget åt det så jag ber om förlåtelse. Jag behöver andra människor att hålla i mig och inte låta mig glida ifrån.

Håll i mig.

the fear of pain torsdag, Dec 20 2007 

72315276.jpg

Nu har jag smått ont i magen vilket är lite obehagligt, mest kanske för att jag verkligen inte tål värk i någon form alls. Jag är rädd för all sortens smärta. Sen kan vi ju fundera hur det kommer ge mig problem i framtiden. Vad kommer att göra ont i framtiden?

Såklart så börjar man först tänka på förlossning. Föda barn. Alla vet att det är någonting som gör så otroligt ont, även om alla säger att man glömmer värken nästan direkt och kommer ihåg den först sedan när man ligger där för att trycka ut nästa lille. Jag är verkligen nästan livrädd för allt det där.

En annan sak som jag inte kan ens tänka på är tandläkarbesök. Herregud, jag undviker det till det sista och har gjort det nu i många år. Vill verkligen inte veta att mina tänder är alldeles jätte dåliga och i behov av borrning och grejer. Nej tack. Men sen finns ju den sidan av att hålen kommer att ge mig värk, så det kommer att göra ont. Hjälp.

Sen så vill jag pierca läppen men vågar inte göra det eftersom jag är så rädd för värken.

Detta försvårar mitt liv väldigt mycket.

cry me a river fredag, Dec 7 2007 

Mitt bloggande har blivit sämre på sistone, enligt mig själv, och enligt mig så berättar statistiken även en story. Jag ber om ursäkt och skall försöka förbättra mig. Eller försöka plocka ihop mig själv lite bättre och faktiskt sträva efter att bli hel och inte förbli ett ofärdigt pussel i hela mitt liv.

Jag känner mig som ett söndrigt/ofärdigt pussel. Alla delar ligger omkring strödda i ett rum och ingen orkar stiga in för att göra klart. Alla har redan gett upp hoppet. Ett 10 000 bitars pussel som ingen orkar med. Dörren är stängd för att de inte skall behöva se på det längre.

Out of sight, out of mind.

Det är jag, och det har varit jag ganska länge nu, men man blir så bra på att gömma det från världen att man tillslut även glömmer det själv. Man tänker inte längre på sig själv, eftersom det finns alltid någonting annat att tänka på. Någon annan som har det svårt och som behöver hjälp och stöd.

Jag är den som tänker på andra först och sen på mig själv. Det kan bli jobbigt i längden eftersom en människa kan inte ta hur mycket som helst. Men alla andra ä viktigare än vad man själv är.

Om någon mår dåligt så mår jag även dåligt. Om någon gråter så vill jag gråta.

Jag grät för en kompis för inte så länge sedan. När jag berättade om det åt henne så sa hon att det var alldeles onödigt.

Behind the veil måndag, Mar 26 2007 

 från http://x3m.yle.fi

Behind the veil by violent-relapse

Jag vet inte vad jag skall säga. Saker rasar och ändå börjar saker även ordna sig. Jag hittar saker och får saker gjorda.
Ibland känns det omöjligt. Hjälplöst. Som om man bara skulle vilja skrika ut för att människor skulle märka en. Ja, för det mesta är jag bra på att gömma mitt illamående när jag är med människor. Då kan jag vara lycklig. Men sen när jag är ensam så kan jag inte det mera. Tankarna tränger fram.
Så är det.
Livet är jobbigt.

Och jag hoppas på att jag kanske får jobbet.

Nästa sida »