Jag kommer aldrig att lära mig att att inse när det är slut och onödigt att försöka återuppliva någonting. Det är bara alldeles onödigt att försöka få mig att uppfatta det och lära mig det. Så är det bara och så kommer det att vara förevigt. Men det får vi alla leva med.

Jag lider antagligen mest av det själv tror jag.

Dessutom så är jag sämst på att uppehålla vänskaper med andra människor. Min rädsla för telefoner har antagligen en
del med den saken att göra. Men såklart så har mina diagnoser även en sked i soppan. Men jag kan inget åt det så jag ber om förlåtelse. Jag behöver andra människor att hålla i mig och inte låta mig glida ifrån.

Håll i mig.