Mitt bloggande har blivit sämre på sistone, enligt mig själv, och enligt mig så berättar statistiken även en story. Jag ber om ursäkt och skall försöka förbättra mig. Eller försöka plocka ihop mig själv lite bättre och faktiskt sträva efter att bli hel och inte förbli ett ofärdigt pussel i hela mitt liv.

Jag känner mig som ett söndrigt/ofärdigt pussel. Alla delar ligger omkring strödda i ett rum och ingen orkar stiga in för att göra klart. Alla har redan gett upp hoppet. Ett 10 000 bitars pussel som ingen orkar med. Dörren är stängd för att de inte skall behöva se på det längre.

Out of sight, out of mind.

Det är jag, och det har varit jag ganska länge nu, men man blir så bra på att gömma det från världen att man tillslut även glömmer det själv. Man tänker inte längre på sig själv, eftersom det finns alltid någonting annat att tänka på. Någon annan som har det svårt och som behöver hjälp och stöd.

Jag är den som tänker på andra först och sen på mig själv. Det kan bli jobbigt i längden eftersom en människa kan inte ta hur mycket som helst. Men alla andra ä viktigare än vad man själv är.

Om någon mår dåligt så mår jag även dåligt. Om någon gråter så vill jag gråta.

Jag grät för en kompis för inte så länge sedan. När jag berättade om det åt henne så sa hon att det var alldeles onödigt.